På andra sidan solen

av Maria Ernestam

OBS!!!! Det som står i slutet med kursiv stil är slutet på boken. Vill du inte veta hur den slutar ska du inte läsa det!!!

Handlar om familjen, Viola och Axel och deras två tonårsdöttrar Tora och Linn. De hyr ett hus i Skåne och åker dit på semester. Axels mor Marianne bor där på ett äldreboende för demenssjuka personer och familjen tar tillfället att ha semester på orten så att de lättare ska kunna umgås med Marianne.

Det blir dock verkligen ingen mysig, trevlig familjesemester. Axel är oförskämd, elak, svartsjuk och rent av ondskefull. Man får veta att han varit sjuk och legat på sjukhus länge. Viola tar alltför stor hänsyn till det och låter honom hållas.

När de är på sjukhuset för att hälsa på Marianne, så träffar Viola en annan äldre dam som bor där, Linnea eller Lea som hon kallas. Hon är inte så sjuk som svärmodern och hon och Viola börjar samtala om livet och får en fin kontakt. Lea berättar för Viola om sitt liv som baptistmissionär i Kina. Hon har skrivit några noveller därifrån som hon gärna vill att Viola ska läsa. Viola håller på med ett arbete där hon ska skriva en lång artikel om evighet, och Lea tror att hon kan få inspiration från hennes noveller.

Viola läser novellerna, och det gör vi som läsare också. Det bryter av romanen tycker jag och är störande. Jag gillar det inte alls! Tycker inte ens att de är särskilt bra eller tillför något. Den sista orkar jag inte ens läsa utan den bläddrar jag helt sonika förbi!

Axel blir värre och värre. Han är hemsk! Skäller och gormar över allt och alla. Viola får också av en slump reda på att han fått sparken från sitt arbete just på grund av sitt sätt att vara. Det har han inte berättat för henne, utan han har låtsats gå till arbetet och pratat om det som om inget hänt. Jag fattar bara inte varför inte Viola lämnar honom?! Vid ett tillfälle när familjen varit på en dagsutflykt råkar Viola köra på en hare på hemvägen. Axel får utbrott på henne och anklagar henne för att inte kunna köra. Han kräver att han själv ska köra sista biten hem. Viola vägrar låta honom köra, dels pga hans sjukdom som gjort att han kör sämre – hans syn har drabbats – dels för att han druckit vin under dagen. Då kastar han ut henne ur bilen och kör ifrån henne. Hon blir stående ensam längs vägen en kall sen kväll utan ytterkläder. Han struntar i det, kör hem och går och lägger sig. Så gör också tonårsdöttrarna.

Viola blir upphämtad av en kvinna som sedan  blir hennes vän. Det visar sig att den kvinnan är Leas sondotter.

Viola velar med vad hon ska göra med sitt äktenskap. I slutet så åker hon och Axel på en semesterresa till Kina för att följa Leas fotspår. Jag förstår det som att det är 1 år efter Skånesemestern. Väl hemresta därifrån verkar det som att hon äntligen fattar beslutet att lämna honom. Men det står så poetiskt så jag kanske fattar fel?

Inte en bok för mig. Sönderhackad med novellerna och jag blir bara irriterad på Viola som stannar vid denne psykopat till man. Han t.o.m murar in dotterns katt under badkaret för att han ogillar den! Viola upptäcker det och får fram den igen, men va fasen, bara det skulle väl göra att man lämnar idioten? Nej, då hon ska fundera lite till. Och det här med att han lämnar henne på gatan och åker hem och går och lägger sig. När hon sen kommer hem några timmar senare ligger alla och sover!! Borde inte döttrarna som tycks vara ganska gamla försöka hjälpa henne på något sätt? Bara gå och lägga sig?! Att maken som är psykopat gör det är väl en sak, men döttrarna. Nej, det är banne mig inte trovärdigt. Nix. Ingen bok för mig!

Tillsammans är man mindre ensam

av Anna Gavalda.

OBS!!! Det som står i slutet av texten är slutet på boken. Så vill du inte veta vad boken slutar med så läs inte det!!!

Camille är en alltför smal, på gränsen till undernärd och utbränd ung kvinna som håller sig mest för sig själv. Hon arbetar som städare på nätterna och bor i en pytteliten vindsvåning där det varken finns värme, varmvatten eller toalett. Hon har ett stort konstintresse och går till biblioteket och lusläser konstlitteratur. Allteftersom berättelsen fortskrider så kommer hon igång att teckna och måla alltmer själv.

I samma hus bor också Philibert. Han ”ockuperar” en lägenhet som tillhör hans mormor som nyligen gått bort och bodelningen efter hennes bortgång är inte klar. Det är en stor och fin lägenhet på 200 kvadrat.

När Philibert en dag lyckas låsa sig ute bjuder Camille in honom till sig så att han ska slippa sitta i trappuppgången och vänta. Då får han se hur hon bor och han tycker synd om henne. När hon sedan blir sjuk i influensa går han upp och bär ner henne till sin egen våning och sedan blir hon kvar där.

I Philiberts våning bor också Franck. En obstinat kock. Han arbetar måndag till lördag och på söndagarna åker han och hälsar på sin mormor Paulette som mot sin vilja bor på ett ålderdomshem. Paulette är den som tagit hand om Franck hela hans liv, medans hans mamma inte velat veta av honom. Nu mår Franck dåligt över att han inte kan hjälpa Paulette på annat sätt än att låte henne bo på ålderdomshemmet.

Camille, Philibert och Franck är väldigt olika varandra och passar egentligen inte alls ihop. Camille – ensling som mest sitter för sig själv och läser konstlitteratur och lyssnar på klassisk musik.

Philibert – en stammande nervös och blyg filur som man egentligen inte får veta så mycket om. Han säljer vykort och spelar teater på kvällarna.

Franck – en oförskämd egoistisk person som byter kvinnor hej vilt och är nedlåtande och otrevlig mot dem. Men som däremot är väldigt mjuk och snäll mot sin mormor Paulette.

Det utvecklas iallafall en fin vänskap mellan de tre och efter att Camille en gång varit med och hälsat på Paulette bestämmer hon sig för att säga upp sig från sitt städjobb, som hon egentligen inte vill ha, och istället ta hem Paulette till den stora våningen och ta hand om henne där, så får Franck betala henne istället för ålderdomshemmet. Detta är en lösning som tilltalar alla inblandade. Framförallt Paulette!

Paulette har ett sommarhus dit kvartetten åker på helgerna allt oftare. Där guidar Paulette Camille genom trädgårsdkonstens alla mysterier. Där umgås de och mår bra alla fyra.

Camille och Franck närmar sig varandra och ligger också med varandra. Franck blir kär i Camille men hon är avvaktande.

Efter ungefär ett års umgänge dör så Paulette, sittande i en stol på landet. Hon testamenterar huset på landet till Camille och Franck är på väg att flytta från landet (Paris, Frankrike) och starta upp någonannanstan. På tågstationen blir det dock en klassisk ”tåg-avskeds-scen” där Camille äntligen erkänner sig besegrad av Franck. Han stannar och öppnar egen restaurang där Philiberg blir hovmästare.

_____________________________________________________________________________________

Jag tycker det är mysig läsning, tycker om stämningen, tycker om det lite sentimentala. Visst måste jag säga att det är förutsägbart och lite förenklat och jag förstår inte riktigt människorna. Jag menar hur kan Camille vara så glad och älskvärd samtidigt som hon är utbränd och deprimerad? Hur kan Franck vara så oförskämd och elak mot de kvinnor han tar hem samtidigt som han är så god och älskvärd mot sin mormor och Camille? Hur kan Philibert vara så nervös, blyg och stammande samtidigt som han håller långa monologer på teaterscenen på kvällarna? Men...det kanske är så vi är, vi människor. Motsägelsefulla?